Ännu en ny morgon med doft av diesel och svett vaknade jag och Ollie upp till. Innan vi lade oss igår kväll såg vi till att allt var packat men ändå bad jag Ollie göra en översyn innan vi gick upp till frukosten. 

- ja, sa han. Bollarna oh mina nya Copa Mundial är med. Där ser man vad han tänkte på för under överkastet låg hans mobil och plånbok:-(

Vi gik upp till frukosten och satte oss till bords. Bara någon minut efter kommer Lellen in visslande med Hallands Posten chict under höger armen. Han närmade sig bordet där jag, Ollie och Erik preis satt oss. 

- Ahhh, ännu nu dag går vi till mötes med nya utmaningar och gamla skämt, sa han och log lite lätt.

- Va menar du? frågade Erik.

- Kan Ni ingenting elle? Det är ett gammal ordstäv, svarade han innan han visslande tog sig runt de olika borden frram emot buffén.

- Vad menar han? frågade Ollie.

- Jo, det det är så här att..... jag kom inte på någonting att säga, för en gångs skull.

Det vimlade av folk kring receptionen när vi skulle checka ut och bege oss till annat boende. Stämning var ganska hetskt när det stegade fram en man till mig och frågade hur det hade gått under veckan. Vad menar han undrade jag och svarade till slut hyffsat.

- Vilken sport har du varit med i? löd nästa fråga. Jag valde att inte kommentera frågan utan tittade på min klocka.

- Jag har vunnit Vansbro simningen tre gånger såväl med som utan våt dräkt, sa mannen.

- Suveränt, sa jag, hur kommer det sig att Ni orkar i det kalla vattnet?

Då ropas det från receptionen till mannen jämte mig att allt var klart och de skulle åka. Innan han lämnade mig frågade han om mitt namn och jag svarade:

- Tobbe, Tobbe Karnevi!

Han hastade iväg och ropade:

- Rosén, Micke Rosén. Det var det sista jag hörde innan han försvann i folkvimlet och ut genom entrén.

Jag tänkte bara neeej! När vi står där och grubblar hör jag en röst en bit bakom mig.

- Hur svårt kan de va elle?

Jag kände genast igen rösten och när jag vred en aning på huvudet såg jag Roger spatsera fram. Roger var för dagen klädd i Man Uniteds tränings tröja. Stegen blev allt intensivare och för att spä på det hela lite extra kavlade han upp tröjan lite och visade sin tatuering av Uniteds klubbmärke. Först blev det helt tyst i foajen och alla tog ett steg åt sidan. Sedan hördes det ett sorl och vilda spekulationer kring oss innan han glatt ropade.

- Klart! Nu drar vi vidare. 

Fast vägen till p-huset där bilen stod inte var lång, 200 m, så tog det oss 1 1/2 Elvis låt. Folk stoppade upp oss hela vägen och ville prata. Sedan var det ju packningen, den här djävla packningen, det var datorväska med dator, padda och en massa spelarprofiler vi satt upp under de två första dagarna. Sedan var det ryggor med bollar, skor, taktiktavlor mm och sist men inte desto mindre tyngst, kläderna. Jag såg på lellen att den positiva känlsan han hade vid frukost bordet var borta. Plötsligt ställer han ner kylbagen och utbrister.

- De ska fan va agent! packa upp, packa ner, transfer mellan de olika hotellen för att sedan packa upp igen. Nya sängar och nya frukostar! Vete tusan om man orkar detta så många år till. 

Vi kom fram till stället vi parkerat bilen på och det enda jag kan säga är att det var inga stora fickor de hade här. Roger inspekterade bilen noga, kände på däckdjupet och kollade oljestickan.

- Ser bra ut inför färden konstaterade han innan han insåg ett nytt faktum. Hur skall vi få ut bilen?

- Det är bäst att jag slingrar mig in här, sa han självsäkert! Sagt och gjort eller inte. Tll slut kör vi ur garaget och Roger fäller ner sina solglasögon och sa.

- Nu blåser vi vidare!!

250 meter senare vek han av in på en parkering. Här blir bra viskade han. 

- Packa ur pojkar men ta bara med det nödvändigaste, sa han. Vi låter bilen stå här och tar bussen ut till Sannarp och VFF:s match.

- Kan vi inte gå ut sa killarna i baksätet i kör.

- Gå? Skall vi gå dit ut? Är Ni inte kloka!, svarade Lellen. Sedan halade han upp busskortet och log så där i mjugg.

- Tobbe, tar du och betalar för en biljett? frågade han.

- Klart jag gör men hur länge skall vi stå här?

- Sätt i kortet bara så löser det sig när vi lämnar.

- Skulle inte Hasse komma? frågade Ollie.

- Jo, han kommer snart blev svaret när det pep till i Lellens telefon. Han lyfte upp solglasögonen och sa.

- Hur fan skall man kunna se på en sådan här skärm?

- Inte vet jag men den är ju nästan lika stor som den TV:n vi hade i husvagnen på 70 - talet, svarade jag.

- Hasse kommer inte, det har inträffat en stor läcka på Klintvägen, mumlade han.

Läcka? Klintvägen? Snabbt lade jag ihop 1+1 och kom fram till att Hasse inte alls jobbade på kommun. Han tillhör polisväsendet och är spion. Hur lätt lurad får man vara egentilgen? tänkte jag.

- Har han jobbat med det länge? sa jag lite slugt.

- E du dum elle? Han har jobbat där i hundra år snart.

Ja, det ser man. Man skall aldrig ta något för givet här i livet. Med raska steg begav vi oss de 100 m till busshållsplatsen.

Micke Rosén ja?

Efter duschen plockade jag fram paddan och googlade lite på just detta namn. Jag fick fram att han var tränare för simmare i öppet vatten bl.a så nu var den gåtan löst. Jag tänkte gå ut fråga om de letat i Nissan som låg precis utanför hotellet men avstod.

Killarna ville bada och ta bussen ut till Sannarp men jag och Roger stod på oss att vi skulle traska ut. Det tar ca 5-7 Elvis låtar dit ut förklarade vi. Värmen var tryckande så killarnas beslut att göra ett besök på Sannarps badet , vilket låg vägg i vägg med fotbollsplanerna, verkade klart förnuftigt. Det blev en jobbig strapats så vi stannade till vid Ninnis kiosk för att köpa på oss lite dricka och vatten. Killarna stack in på badet och vi bestämde att träffas om 2 timmar efter träningen. 

Nästan utmattade av värme och den långa promenaden så sökte jag och Roger lite skugga för att sätta oss ned en stund och bara slappna av innan träning. Dock var det inte så lätt för var vi än satte oss så kom det fram folk med olika spörsmål till oss. Till slut bar det dock av till träningen, vilken i sig var intet sägande, där jobbade de med man-man spel. Många hade fattat galoppen medans vissa inte hajade alls vad det gäller styrning och fotisättning. De två timmarna hade nu gått och det var dags att möta upp killarna. Jag gick in i simhallen styrde kosan till rutchkanan och hopptorns delen men såg inga. Blev en smula orolig men hittade dem äntligen vid sim bassängen där de stod och småfrös.

- Varför hoppar Ni inte?

- Pappa, det går inte svarade Ollie.

- Varför inte det? Det är ju helt tomt där inne! 

- Det beror kanske på att någon har bajsat i poolen så att den är avstängd, sa killarna i kör.

Jag fick stoppa till dem lite pengar så att de kunde äta lite då vi bestämde att de skulle vara kvar ytterligare några timmar så att vi kunde möta upp dem inför nästa träningspass. Jag fick ett tjupp från Erik och ett visst från Ollie, inte så illa i alla fall.

Efter det gick Lellen och jag med raska steg mot busshållplatsen precis utanför, här skall fan gå när det finns bussar tänkte vi.

Träning 2 handlade om försvar/anfall spel sk kollektiva metoder och den var lite mer intressant. Man kunde återigen se att dessa 15 åringar var ovana med att jobba som ett kollektiv och ha tålamod i såväl anfall som försvars spel. En mycket bra träning tyckte vi allihopa. Nu var det åter dags för resa tillbaka till hotellet och killarna ville gå men vi hade investerat i ett åk kort. Med detta kostade resan för oss fyra bara 36 kronor istället för 54!

Väl hemma på hotellet var det relax time. Killarna spelade fotboll så det sjöng om det i hotell korridorerna vilket verkade uppskattat av de boende då de ideligen öppnade dörrarna och sa något till killarna. Jag och Roger delade på var sin pilsner och pratade om spelare vi sett och olika träningsmetoder. Det började så smått att kurra i våra magar och strategin för kvällen skulle gås igenom. Vi var rörande överens om att INTE gå till Freddies igen då vi ville ha en kväll utan autografskrivningar och fotograferingar. Eftersom det luktade tjära och asfalt om fötterna efter våra strapatser under dagen beslutade vi att ta en restaurang i närområdet.

Vi lämnade hotellet vid 20:30 tiden och gav oss ut i folkvimlet på Halmstads gator. Återigen var det många som ville stanna till och prata med oss men vi kände att energin räckte inte till ikväll. Det var köer in på vart ställe men till sist kom vi fram till den vi sökte, Pio MATSAL & BAR. Kön ringlade sig längs med uteserveringen och killarna konstaterade kort och gott.

- Här kommer vi aldrig in!

- Jaså, sa Roger och jag i mun på varandra. En liten nick mot servetrisen och det var klart. Hon frågade vart vi ville sitta och vi pekade på en perfekt plats på uteserveringen. Likt en älva rörde hos sig mellan borden och flyttade på två par. Dessa spände ögonen i oss men det tog vi med enkel axel ryckning.

Innan vi ens satt oss ned låg menyerna på bordet och dryck var framställt. Jag beställde in Hallandska Tapas med utvalda snapsar till mig och Roger. Pojkarna tog in en vanlig enkel sallad med bröd som tillbehör. Allt smakade mycket gott och killarna fick smaka på de olika tapas som bjöds. Lätthalstrad lax med smak av fläder samt citronpärlor, Minobookmaker på Ulvareds hjort samt långsamt bakad grissida med Kvibilleost och äppelchips.

Till huvudrätt beställde samtliga in Pio´s fiskplanka, även om denna rätt doftar lite 70 tal så var den fantastisk god. Till detta beställde Roger in en flaska Colet Cava vilket passade utmärkt.Efter ca två timmars ätande så var det dags att gå tillbaka till Hotellet för nu var det återigen dags att packa för att förflytta sig till nästa hotell.

Vi kan alla rekommendera Er att besöka Pio MATSAL & BAR nästa gång Ni besöker Halmstad.

Inte så rolig läsning denna gång men vi är bara på dag två så det återstår tre dagar!

Vad betyder rin rin rin rin?

//

Tobbe 

Jag vaknade tidigt även denna tisdags morgonen den 2:a juli. Jag valde att ligga kvar lite i den underbara sängen och lyssna på det fridfulla ljudet av lastbilar som lastar av varor till hotellet. Trots att fönstren varit stängda hela natten doftade det diesel och svett i det oerhört varma hotellrummet. Jag slängde en blick på Ollie som sov likt en gris innan jag klev upp ur sängen. Jag tittade på klockan och konstaterade att den var 06:15, jag slängde en blick mot Ollie igen och sedan åter mot klockan. Kanske skulle man ta sig en liten tur? Tänkte jag högt. Jag kikade ut mellan drapperierna och såg att solen redan börjat värma Halmstads gator. Sagt och gjort! Jag slängde på mig en tischa, ett par shorts samt strumpor och skor. Jag öppnade dörren försiktigt så att Ollie inte skulle vakna, stängde lika omsorgsfullt och vände på klacken. Med raska steg gick jag mot foajen och utgången, i höjd med receptionen vek jag av till vänster och med till synes lätta steg hoppade jag upp för trapporna. Snart var jag framme vid restaurangen där frukosten stod serverad! Sist jag var här så dukades det upp en underbar sådan, faktum var att det såg lika bra ut även denna gång. Restaurangen var nästan öde förutom en flygkapten och hans "kollega"? Han nickade taktfullt mot mig och log lite grand medans hans kollega böjde ned huvudet över tidningen likt en gam på ett as. Jag greppade tag i en tallrik och såg mig runt över borden, mums tänkte jag. Det fanns fyra sorters bröd och jag valde att ta en grov fralla samt ett exemplar av den lite mer nyttigare och ljusare diton. Sög tag i några skivor av salamin och den ost som redan var uppskuren, Edamer tror jag bestämt att det var. Sedan gick jag fram till äggen där jag noga kände på dem innan jag till slut valde ett löskokt. Sedan bar det av till kaffet och juicen, 2 glas juice till att börja med tänkte jag. Hur skall jag kunna bära allt? Jag gick fram till ett bord och ställde ner mina saker samtidigt som det kom in en barn familj där de minsta inte verkade ha någon lust att äta vid den här tiden. jag gick tillbaka mot juicen när jag fick se att de hade Hallandsposten hängandes på väggen. Jag stoppade tidningen under armen samtidigt som jag hade två glas juice i mina händer. Jag hade fyllt dem så mycket att min blick var fast och koncentrerad på dessa. Jag stegade fram emot min plats utan att upptäcka att där satt mamman och den äldre dottern, på golvet låg en av de små och innan jag hann reagera så...... Nu var frukosten inte lika god som förr så det spelar ingen roll.

Jag gick ut ett slag efter det inträffade och ställde mig för att läsa, för 20 gången, om hur svenskarna stoppade dansken vid den här porten på 1600 talet! Då kom Abgar Barsom cyklande plingade ivrigt på sin klocka och vinkade! tjena, tänkte jag, är han uppe så här tidigt?

Äntligen vaknade Ollie och det var dags för frukost, igen. Det var väl ingen idé att ringa Roger då han troligen hade sin skönhets sömn nu vid halv nio tiden men jag tog mig modet. Efter 150 signaler hördes det ett morr i luren och till slut kom:

- Jaa

- Vad gör du ?frågade jag lite hurtigt.

- Va fan tror du! Jag bowlar!! Vad är det?

- Dags för frukost och färd till träningen, svarde jag.

- M, vi kommer.

Efter x antal toalett besök och dusch äntrade äntligen lellen restaurangen. Han ställde sig med händerna vid höfterna fäst och stirrade ut över frukost borden. Han synade dessa noga innan han nöp tag i en tallrik och snabbt dansade sig runt borden innan han satte sig ned för å äta. Erik, Ollie och jag var redan färdiga och killarna ville iväg. Roger läste HP och satt tyst. Jag reste mig och gick.

Nere i foajen var det fullt ös, det var tyngdlyftare/lyfterskor, cyklister, simmare, agenter och SOK delegater som tjattrade om var Micke Rosén var. Det slog mig snabbt att det var ju SM veckan i Halmstad samtidigt som Elitpojklägret. Jaha, det är inte bara jag och Roger som är kända här tydligen, tänkte jag och smålog.

Jag gick in på rummet för å duscha men hela tiden tänkte jag på denne Micke Rosén, 

- Vem fan är Micke Rosén?

Tobe continued?

Så nu stod vi här den lite regntunga mådags morgonen då det uret visade 08:00 1 juli 2013.Roger Lellen backade in den ny polerade SAABen på uppfarten. Han studsade ut som en för hårt stekt köttbulle ur förarsätet. Blicken var allvarsam och ansiktet sammanbitet när han sa:

- E i klara eller?

Varken jag eller Ollie fann oss till rätta när han barskt och lite germanskt öppnade bagageluckan. 

-Men va fan Erik! Hur svårt kan de vara att sätta i en kabel?

- M, svarde Erik!

Det märktes tydlig att Lellen var spänd inför resan. Vi skulle ta oss ca 180 km nedåt landet mot Halmstad. Lellen hade satt på sina regn däck och räknade kallt med att de skulle räcka hela vägen. Ollie och jag skakade bara på huvudena och små log. Tyst mumlade jag:

- Det kommer säkert att gå bra:-)

Vi fick i alla fall in all packning i bilen och vi satte oss tillrätta för avfärd. Lellen styrde ut på Kungsportsvägen med riktning mot 45:an. Första hundra meterna gick bra men plötsligt händer det något. Roger verkar inte ha kontakt med depån, han famlar med sladdar till telefonen och jag oroas att vi inte kommer att fullfölja denna resa vi så hett sett fram emot. Vi åker förbi Edsborg och Slättbergsbanan och Roger får fortfarande ingen kontakt, skall detta sluta innan det ens börjat? Vi kommer ner mot Sylte och äntligen får han kontakt, han ler i mjugg mot mig å säger kallt:

- Nu åker vi!

Resan går mycket bra fram till Varberg då Roger vek av mot Björkängs vägkrog.

- Ja, sa han, nu är det dags att sätta på slitzen! Jag bedömmer att det är tillräckligt torrt resten av resan. 

Jag undrade vad han menade men förstod ganska snabbt att det var jag som skulle byta däck då han sa.

- Här har du en sån där grej som man skruvar av de grejjerna som håller fast hjulen!

Sedan tog han en tidning och gick in på restaurang delen.

- Pappa, gör det inte, ylade Ollie. Du har väl aldrig mojsat med sådant här? frågade han.

- Ni är i trygga händer, svarade jag. Ta min plånbok och gå in å köp något!

Nog tog de min plånbok alltid men för mig var frågan:

- Var fanns den där saken man lyfter bilen med? Jag letade som besatt i sidofacken och handskfacket men hittade ingen. Till slut fick jag tag på en kille vilken jag frågade var denna sak fanns. Han tittade på mig för att sedan föra blicken ned mot sin kamera han chict hade på magen. Han lyfte kameran och sa på något konstigt språk" Wö dai ni qu yigé duan". Jag gick igenom mina språk kunskaper oh kom fram till att undrade om han fick ta ett kort. Jag svarade: Shi chä köng ( Var finns billyftaren)

- A, qiänjinding, svarde han oh öppnade bagaget och plockade fram billyftaren. Sedan så tog han sitt kort och lämnade mig ensam med bil helvetet!

Där satt jag med en vev och en mojäng och funderade, till slut kom jag på det! på mindre än två minuter bytte jag alla hjulen och satte på slitz som Roger ville. Något oljig men ändå nöjd begav jag mig mot kiosken för att köpa en kopp kaffe och en macka när Roger stormar ut från restaurang delen.

- Åh vad skall du göra?

- Ta en kopp kaffe, svarade jag!

- Sköjjar du! Ekade över parkeringen, vi har ju för fan bråttom! VFF spelar ju 11.30, det kan vi la inte mista?

Både Erik och Ollie kom ut från kiosken med dricka och godis, själv längtade jag bara efter en liten smörgås och  en kopp kaffe. På väg att sätta mig i bilen ryter Lellen.

- Du tänkte väl inte sätta dig så sketen i min ny tvättade bil eller? Hur tänkte du?

- Vet inte men jag hinner ju inte på toa nu, svarde jag.

- Du får la torka av dig på gräset!

Sagt och gjort!

Det märktes på Roger att han gillade greppet på de nya set vi satt på men ändå var det något som oroade.

Han drog ner solglasögonen sådär lite så man bara kunde skönja hans ögon och sa:

- Du har väl inte satt bakhjulen fram och viseversa?

Vadå hjul fram och bak, undrade jag för mig själv och svarade:

- Tror du jag inte bytt däk förut eller?

- Jorå, men det wobblar lite, svarde Lellen.

- Har du inte kört på slitz förut? De har en tendens att agera så när de är nya, tillade jag.

- Nja, jo nu när du säger det så stämmer det!

Äntligen framme vid Sannarp!!

Vi hinner precis i tid till VFF:s match vilken var dålig. Vi träffar på storheter som Peo, Micke Lindgren och en gubbe vi inte visste vem det var men han var nog viktig.

Plötsligt kommer det fram en kille i landslags mundering och säger:

- Tjänare Karnevi!

Jag tittar på honom en stund tills jag kommer på att det är Timy! En gammal målvakt jag hade i IFK. Jag frågade:

- Har du snott den overallen oh ryggan eller? 

- Nej, jag målvaktstränare för det kommande landslaget P98!

- Åhh fan, svarade jag. Hur har du kommit ända hit?

Sedan berättade han sin lilla saga vilket gör mig lite stolt i att få ha varit med och skrivit, vilket även Roger Lellen varit!

Som spelaragenter flackas man ideligen mellan olika orter och hotell. Denna gång var det Mårtens i Halmstad som var destination under två nätter. Väl där och vi skall checka in så går Lellen fram till disken. Efter lite munhuggeri så visar det sig att han och Erik får sitt rum medans jag och Ollie tvingas vänta ett par timmar. Rogers rum var en lyx kopia med utsikt över huset mitt emot. Vi knödde in oss alla fyra där ett tag medans Roger kände ett behov av att fylla på vätskeförrådet. Jag frågade om jag fick dricka och blicken var tydlig! 

När vi sedan skall bege oss neråt till markplan för att kolla lite så går vi fel fast vi varit där ett otal gånger. I alla fall så hamnar vi på restaurang plan och vad får vi då se? Jo, två stycken fågelungar som snor bröd! Ut med dem och de basta. Vi tvingades skika dem till McDonalds för å äta kött å potatis. 

Värmen hade kommit och jag önskade bara att få komma in på vårat rum och ta en dusch. Under tiden skulle jag ställa fönstren på vid gavel och låta sommarbrisen smita in mellan gardinerna. Nu blev det ju inte så då vi fick ett rum på bottenvåningen där det stod på dörren:

-" Ha inte öppna fönster då hotellet inte står för något som stjäls"!

Nu blev det kvällen och jag var verkligen hungrig. Vi kunde ju inte gå till någon restaurang som inte visade fotboll. Efter at ha provat ett par ställen landade vi på min och Rogers gamle polares restaurang, Freddie Bar. Det var fullt där inne och var man än tittade var det idel ädel prominent folk. Jag gick fram till kyparen och det räckte med en blick så ordnades det ett bord på 5 sekunder. Jämte oss satt Stefan Pettersson Ni vet han i Blåvitt och Ajax. Han morsade lite lätt när vi kom in och vände sig genast till Abgar Barsom som även han efter ett tag nickade. Vi kollade en match med ett stockholms lag mot ett annat.

Maten kom in och även om det var dyrt trots att vi bara betalade halva priset så tycker jag inte det var värt det. Det gjorde dock de andra, Lellen och Erik åt Fish & Chips De Grande och Ollie åt en hel gris! Precis innan vi skall gå kommer Steff ner och frågar om han inte kan få bli fotograferad med Erik och Ollie, efter en stunds fundering tyckte väl både jag och Roger att det var OK då vi ändå suttit på Vipen och hejat på honom under hans glansdagar!

Mörkret sänkte sig nu över ett redan svart Halmstad så vi visste att det var dags att gå hem å knyta sig!

Fortsättning följer!!

Vad är det som är på väg att hända med min kära fotboll?? Ställer mig den frågan nästan dagligen när jag ser alltmer sammanslagna lag i de olika ungdoms serierna samtidigt som barnkullarna blir större och större.

Har sedan den tid som pojk och juniorlagstränare i IFK under 90 talet alltid velat få fram de bästa av ALLA som utövar fotboll. Varit noga med att poängtera att alla kommer inte nå lika långt men var stolt över hur långt Ni kommer då alla inte har samma förutsättningar. 

Många säger att fotbollen är världens bästa leksak! Jag tar steget än längre ut och säger att bollen är världens bästa vän. Har man en boll så kan man alltid göra någonting, den är aldrig på semester, läser läxor eller är upptagen av något annat. Tokig som jag är så hade jag som liten alltid någon form av boll i närheten, det kunde vara en ballong hemma som jag kickade med eller en medicinboll i den cykelaffär vi hade på den tiden. Jag och bollen blev som ett! Nu hade jag massor av kompisar som också gillade bollar men inte lika mycket som jag, därav så blev jag ibland ensam med min boll. Det handlade inte enbart om fotbollar  utan även spel med tennis rack mot garageport, landhockey och bordtennis i första hand. Nu vet jag lika väl som Er att våra barn och ungdomar kräver mer, utbudet är bra mycket större samt att våra barn/ungdomar blivit mer svår stimulerade. Detta gäller dock inte datorer och dataspel.

Jag säger ytterligare två gånger detta:

- Antingen kan vi acceptera som det är eller göra någonting åt det hela!

- Antingen kan vi acceptera som det är eller göra någonting åt det hela!

Jag skrev i ett tidigare inlägg ett citat av Robert Broberg:

"Målet är ingenting vägen är allting"!

Ungdomar har idag stora mål inom idrotten, bli som Zlatan eller Foppa. Bra då har vi ett mål, enkelt! Hur kommer vi till det målet? Nu blir det svårt. Skall de få utvecklas i sin takt såväl fysiskt som mentalt eller skall vi göra som vi gör hemma? curla dem? Min bestämda åsikt är att det är inte så djävla bråttom till målet om man ändå inte når det. Istället uppmanar jag alla att ta det lungt! Är man bara tillräckligt målmedveten så når man till sin topp ändå. Det kan vara proffs men det kan också vara att spela division 6 fotboll men ändå ha roligt. Sedan har vi ju naturligtvis de som är mycket längre komna i sin utveckling gentemot sina lagkompisar, typ Jakob Johansson. Varje spelare är unik och det gäller att försöka behandla dem efter det och försöka urveckla dem under hela tiden. 

För 30 år sedan flyttade spelare i de högre serierna som inte platsade till ett lag i de lägre som gjorde att de kunde behålla sin verksamhet trots färre ungdomslag. Dessa kunde sedan när de hunnit ikapp ta igen det förlorat och lyckas, ta bara våran egen Jocke Olsson! Ofta kommer denna peak mellan 24-28 års ålder så varför slutar våra killar och tjejer att spela fotboll i 15 års ålder? Krav utifrån, intresse, förväntningar från sig själv? Jag vet inte och jag tror inte någon vet! Mitt förslag är följande att:

Varje träning skall vara såväl individuell som lag baserad.

Varje träning skall vara lärorik och stimulerande för alla.

Låta våra spelare vara delaktiga i övningar. Tex vara med och berätta vad som är bra/dåligt och vad som kan göras annorlunda/bättre.

Låta de som ligger i olika nivåer få träna i dessa sk miljö/stimulansträningar, detta kan vara inom vår egna regi eller någon annan förenings. Det skall inte vara förbjudet att nivågruppera ibland bara det inte blir statiskt.

Det inte förekommer någrra som helst övningar utan boll innan de fyllt 13 år då fotbollen skall lekas fram i tidiga åldrar och inte springas fram. Helt annan sak när tjejerna/pojkarna puberterat klart, då kan vi träna kondition och styrka.

Detta är bara några punkter som jag tycker man skall lägga tyngd på och då har jag inte nämnt den kanske viktigste.

Kamratskapet!!

Nu har jag tappat tråden men för att ta upp den på slutet så konstaterar jag återigen att vi inte kan behålla våra tjejer och killar kvar inom fotbollen överhuvudtaget efter det att de slutat, vare sig som ledare eller eller på någon annan position i föreningen. Årets Elitjunior har samlat hela 6 lag varav sammanslagning Skoftebyn/TBoIS är ett.

" It aint over till the fat lady sings" Yoggi Berra

Jaha, 

då var det över för denna gången. Landslaget Fotboll Skola har pågått på vallen i dagarna fyra. Det var ca 80 barn och 10 ledare kring dessa under dagarna. Vad har de gjort. Ja, de har lekt, fotograferats, fått prata med Svenska Kyrkan gällande rättvise märkta produkter och varför de är de. Sedan har det ju givetvis varit massor av fotboll. Den äldre gruppen har fått ett rejält träningspass med allt vad det innebär på förmiddagen medans de yngre grupperna har ägnat sig åt vän med bollen övningar. 

Jag kan inte påminna mig om att vi haft en sådan här bra ledarstab under de år jag varit med i TBoIS utan följande ledare skötte detta utmärkt:

Rasmus Larsson, Alexandra Johansson, Hampus Thornvall, Anna -Sara Björk, Carl Lext, Agnes Karlsson, Marcus Eliasson-Sjöstedt och Lukas Fogsgaard-Hadén samt Peter och jag.

Återigen är det sista dagen torsdag som är den stora D day. Vi blandar alla årskullar huller om buller och kör matcher, inte bara det utan det bjuds ju på den ack så populära Torsboburgaren! Bara för att ta ett exempel så var det en kille som inte tyckte fotboll var det bästa som fanns i världen under måndag-onsdag men på torsdagen kom han laddad och då menar jag laddad. Under torsdags eftermiddag så äger vattenkriget rum. Han hade med sig två plastkassar med vapen samt en dykar dräkt, dvs ett regnställ där inte ens den minsta droppe kunde slippra in! Då var han lycklig.

Att se ledare och barn komma så nära inpå varandra är mjukglass för mig. Det visar vilken klubbkänsla det finns för TBoIS oavsett om man spelar kvar i klubben eller inte (Calle).

Jag ber att få tacka för denna vecka och hoppas verkligen att Ni alla kommer tillbaka nästa år då vi skall spetsa till det ytterligare!

" Hur mycket är en miljon i kärlek" Kille 8 år fotbollsskolan

//

Tobbe

En liten men ack så trevlig rapport från Vallen denna gång. Jag valde att citera Ernst Rolf:s gamla slagdänga för övrigt skriven av Mark Strong, tror jag?

Planerna här uppe är bättre än någonsin och jag känner stor tillfredställelse när jag tittar ut över TBoIS domäner! Samtidigt blir jag väldigt ledsen då det bara återstår två veckors spel här uppe. Då vi är några man kort för tillfället så har jag tvingats jobba ute med mobilen i högsta hugg. Mattorna är täta och gröna så att spela fotboll på dessa planer bör vara en fröjd.

Ja, de va la allt då.

Nej, fundering/citat!

" Varför försvinner det alltid en strumpa i tvätten"

Kan ingen mig svara hur trist det kan vara att jobba i en klubb där busen tar rubb och stubb.

Återigen har vi haft påhälsning i vårt kansli och även denna gång fick buset med sig pengar dock förstörde de inte lika mycket. Att det finns människor i detta avlånga land som ger sig på föreningar som till största delen lever på ideella krafter gör mig förbannad. Okey, det finns parasiter i hela vårt samhälle för övrigt som lever på andra så vi kanske får vänja oss vid detta. Det viktiga är då att vi inte har några som helst kontanter liggandes på kansliet, vilket jag betonat för våra medlemmar som vill betala till oss direkt där uppe. Hur får man då tag i dessa personer som gör detta mot oss och andra idrottsföreningar. Sätta in larm kan ju vara en god idé men det kostar en massa pengar som vi föreningar inte har idag. Vi är ju inte ensamma om att ha fått påhälsning utan såväl TFK, Skoftebyns IF och Sjuntorps IF har fått besök. Vi föreningar gör en stor samhälls tjänst genom att ta emot de tusentals barn och ungdomar som vill utöva sin idrott i Trollhättan så kanske vore det på sin plats att kommunen går in och tar på sig lite ansvar för att skydda oss, vad vet jag?

Att jobba i en förening är oerhört stimulerande och roligt men det finns även dagar då det är fruktansvärt tungt. Jag minns tillbaka då en förälder tillika ledare sada till mig "Du har ju inget riktigt jobb"!? Blev jag arg? Ja, det blev jag men samtidigt fundersam. Vad gör vi på kansliet egentligen? Vet inte var vi skall börja då hela året löper på med diverse evenemang och dylikt. Jag börjar fotbollsåret när det slutar i oktober.

När vi lägger en säsong till handlingarna så börjar genast jobbet med träningsmatcher inför våren, planbokningar och inte minst arbetet med våra olika cuper. Glöm heller inte alla olika möten man måste gå på i VFF:s regi. Det gäller det att maila och ringa runt till lag så att våra cuper blir så attraktiva som möjligt för såväl publik som för föreningar. Vi skall få sponsorer till alla cuper vilket i sig är en tung bit men här bör vi bli bättre framöver. Det blir många telefon samtal under oktober - december för enkom detta och när det gäller kontakter med lag så blir det även helger och sena kvällar då de flesta personer man söker jobbar fram till 17.00 mån - fre. Sedan gäller det att få ihop ett spelschema som attraherar lag att komma och spela hos oss, dvs många matcher, vilket inte alltid är så lätt då det är många viljor. Vi har även en Mellandagscup kommitte som jobbar parallellt med oss på kansliet för att få alla arrangemang att fungera och tur är väl det även om det mesta hamnar våra bord ändå till slut. När man är klar med detta vad det gäller allt runt omkring och lagen är klara så gäller det att bemanna alla dagar. Då tänker jag inte bara på sekretariatet utan det andra så som folk i insläppet, kioskpersonal, vakter mm. Som tur är har vi otroligt bra organisation i TBoIS och en föräldra grupp som är suverän. Nu är alla cuper slut den 6 januari så nu kan jag vara ledig? Näpp, nu börjar förberedelserna inför kommande års seriespel. Först kommer herrarnas serie, sedan damernas osv. Det är väl inga problem? Här gäller det att få till matcherna så bra som möjligt efter det träningsschema som ligger till grund. Träning är i de flesta fall viktigare än matcher och då måste allt klaffa. Vilka lag kan spela samma dag? Vilka kan absolut inte spela samma dag. Här är det evigt ringande då de flesta klubbar inte har en fotbollsansvarig som samordnar allt så är det återigen ett ringande på kvällar och helger. När alla serier är klara runt slutet av april i bästa fall då drar vi igång förarbetet inför klassbollen! Orkar inte skriva så mycket om allt men fortsätter med förutom det dagliga arbetet så jobbar man med landslaget fotbollsskola efter klassbollen. Här gäller det att fixa mat åt 80-100 barn, ungdomar och ledare, bara en sådan sak. När detta är avklarat och serierna närmar sitt slut så står nästa evenemang på tur och det är Fallens Dagar. När denna är över så börjar jobbet med höstsäsongens matcher! Sedan är säsongen slut och vi börjar om på nytt.

Vi skall inte glömma av allt annat som vi gör här uppe som Ni kanske inte ser men som i vissa fall är oerhört tidsödande. Jag vill tex att våra ledare och spelare skall kunna komma till Vallen och må bra. Bra och fina planer  gör allt mycket lättare. Jag vill att Ni som är föräldrar skall känna en trygghet när Ni lämnar Era barn på Vallen vilket gör att vi känner ett ansvar även där. Sedan har vi hantering av ekonomi, (Peters bord enkom), profilkläder mm, mm, mm.

Överskriften blev idag " Trist å va kanslist" men efter att ha tänkt efter på vad som sades tiill mig vill jag bara säga:

"Det är nåt visst me å va kanslist"

Avslutar som vanligt med en liten fundering/citat:

"Målet är ingenting vägen är allting" Robert Broberg

Med vänliga Fotbollshälsningar!

//

Tobbe